Reseberättelse från Odessa

3 september 2015  |  Påverkansarbete

 

Här är en spännande reseberättelse från Björn Eriksson. Han har under sommaren arbetat med ett utbildingsprojekt i Moldavien, som Stockholms Fredsförening är med och finansierar.

Gröt i huvudet

Efter mer än en vecka i Ukraina kan jag ännu inte riktigt greppa allt som händer här. Som det heter på ryska, det är en gröt i mitt huvud, av alla olika händelser, åsikter och spekulationer.

Mellanstadielärare i Odessa som tränas i Culture of Good Neighborhood. Detta pass handlar om konflikthantering och grupparbete för att definiera konflikters psykologiska beståndsdelar.

Mellanstadielärare i Odessa som tränas i Culture of Good Neighborhood. Detta pass handlar om konflikthantering och grupparbete för att definiera konflikters psykologiska beståndsdelar.

En hel del ukrainare tror att Ryssland planerar anfall, antingen från Transnsistrien eller med kärnvapen! Bland ryssar sprids att Odessas nya borgmästare, Georgiens ex-president Saakashvili, är tillsatt av USA för att provocera Ryssland. Fortfarande lever myter om ryska språkets förbud i delar av Ukraina kvar. Och sen säger någon plötsligt att ryska riksåklagaren ifrågasätter baltiska staternas självständighet från Sovjetunion. Vad galet allt är!

Ofta känns det som att allt är politikernas fel, och deras maktspel. Inte blir det bättre av allt vapenskrammel, då både Nato och Ryssland gör stora militärövningar inte så långt ifrån varandra. Ibland som att allt beror på medierna, de som sprider och eldar på med rafflande rubriker. När notiserna sen delas och berättas vidare av alla oss med förutfattade åsikter och världsbilder, då förenklas och förvrängs allt ytterligare.

Under den tid jag varit här har jag fått höra känslosamma berättelser om vad som hänt i Ukraina. Och sett hur olika människorna här lyckas leva sina liv i ett land med djupa konflikter. Hittills har jag mött otroligt många godhjärtade med människor, alla med olika, ofta blandade rötter och nationaliteter. Det märks att en hel del är slitna inombords av olika tillhörigheter, vilket också splittrar familjer.

Fredsutbildning från Krim till Transnistrien – och Odessa däremellan

Jag reser till olika delar av Ukraina (avstår helst från de östra regionerna) för att träffa fredsbyggande organisationer som på olika sätt kämpar för att minska motsättningarna mellan olika grupper och etniska identiteter. En del arbetar med dialogmöten, en del med samhällsinformation för att motverka stereotyper, andra med kurser i konflikthantering. Alla på olika sätt för att lösa Ukrainas nuvarande krissituation och långsiktigt öka förståelsen mellan olika grupper med vitt skilda bakgrunder, kulturer och språk som idag bor i Ukraina. En situation som förstärks ytterligare av att det finns över en miljon interna flyktingar i landet.

Sedan två år driver Svenska Freds projekt för interkulturell utbildning på skolor i Moldavien, och även utbrytarrepubliken Transnistrien. Transnistrien tillhör officiellt Moldavien, men de facto är det en egen republik med egen regering och valuta. Dess gränser bevakas av ryska fredsbevarande trupper, vilket bidragit till status quo i en frusen konflikt om regionen sedan 1992. Skolkursen vi sprider i Moldavien-Transnistrien, ”Culture of Good Neighborhood” skapades av en ukrainsk organisation med tidigare säte på Krim-halvön, som ju annekterades av Ryssland förra året. Kanske märkligt, men sant.

Just nu befinner jag mig i Odessa, Ukrainas viktigaste hamnstad, som ligger precis mittemellan Transnistrien och Krim, direkt granne till två omstridda regioner. Vår samarbetsorganisation, som efter Krim-annekteringen flyttat till Kiev, är här i Odessa för att träna låg- och mellanstadielärare i den fredsbyggande skolkursen. Jag träffar en av tränarna, Anya, som fortfarande bor kvar i Krim, och som nu håller i pass om interaktiv undervisning för lärare från hela Odessa-regionen.

Ett av elementen i skolkursen är att få barnen att interagera, att lära sig förstå varandra och samarbeta. Under en övning får alla prata med varandra för att så snabbt som möjligt komma överens dels om något som de har gemensamt, dels om något som skiljer dem åt. Kontentan efter genomgången är, förutom eventuellt nyfunna vänskaper, att alla är olika, och ändå har alla också något gemensamt.

”Värre hos oss än i Ryssland”

Jag frågar tränaren från Krim efteråt, hur är det i där hemma nuförtiden? Först vill Anya inte svara. ”Hur det är? Alla frågar hur det är! Hos oss är det olika för alla…” Efter en stund får jag dock höra lite mer om hur många upplever det på Krim: en total otrygghet mitt i egna hemmet, en ockupation. ”Situationen för rättigheter är värre hos oss än i Ryssland”, säger Anya. ”Just nu så bara väntar och längtar jag till att allt ska lösas, att det ska ta slut. Men kanske kommer det aldrig hända.”

Jag frågar om jag kan åka dit, och besöka dem som är kvar från organisationen, och de skolor där deras kurs en gång införts. Anya har nämligen berättat att trots de nu helt annorlunda ryska kursplanerna och skolböckerna, så lever deras kurs vidare. Det är lite som att lärarna gör det i hemlighet, delvis kanske för att de inte kan någon annan undervisning bättre. Men också för att metoderna och lektionerna verkligen fungerade så bra i klasserna, vilket också barnpsykologers utvärderingar visat.

Som svar på min fråga får jag ett tvekande ansiktsuttryck. ”Det skulle tyvärr försätta oss i ytterligare risk, ditt besök kan ge skolorna negativ uppmärksamhet från lokala myndigheter.” Vi får vänta ett halvår och se, kanske har det blivit säkrare då…

Men det finns en riktig fara, med tanke på all den rädsla som injagats över stora delar i Ukraina, och även i Ryssland och regioner som Krim och Transnistrien. P.g.a. av maktspel, myter och skrämselpropaganda, och reella närvarande militära krafter, kan en liten incident få konflikten att blossa upp med ödesdigra följder.