Reseberättelse av Eva Hakami, Iran sommaren 2007

Under slutet av sommaren besökte jag och min familj Iran och jag tyckte nog själv att det mesta var sig likt från i fjol. För första gången på alla dessa år ringde dock min mor från Sverige och var lite orolig. DN hade skrivit om en razzia på ett diskotek där många svenskar var inblandade. Ingen av mina två ungdomar var där, och jag skulle inte tillåta dem att gå heller för den delen, då det är förbjudet med diskon, alkohol och andra droger. I detta fall bröts visst mot alla dessa förbud enligt iranska myndigheter.

Svenskar bland 200 festgripna i Iran

Jag lyckades otroligt nog fotografera Sepah (revolutiongardisternas) kontor. Det får man inte. Men de tog bort bara den enda bilden, som tur var, då det här var i slutet på resan. Inte ens min svägerska som bodde granne, visste att det var deras kontor och fotoförbud… Nåja, detta var en incident som var avklarad på tio minuter.

Desto klantigare var att min son inte hade utresetillstånd när vi skulle hem, vilket vi fick reda på först i passkontrollen när vi var på väg in i transithallen. Vi hade glömt att förlänga den stämpel som säger att han trots sitt iranska medborgarskap inte behöver göra två års militärtjänst. Jag såg framför mig hur detta definitivt skulle ta mera än tio minuter… Men som ett under av flyt lyckades vi få till en stämpel i hans pass på flygplatsen och alla kom med planet! Konstigt nog var det inte en sur min hos tjänstemännen. Det har blivit en märkbar skillnad i surhetsgrad hos såna stämpelmänniskor. Kanske har de gått på charmkurs.

När jag kom hem noterade jag flera rubriker om att det blir allt svårare för iranier som inte vill klä sig och se ut som Iranska myndigheter vill, t. ex.:

Polisen jagar frisörer i Iran

På uppdrag med Theherans klädpolis.

Det vill jag bara kommentera med att, visst stämmer det att man gör fler kontroller med speciella “sedespoliser” och bussar folk till polisstationer för bötfällning. Jag såg själv ingen kontroll, men min dotter fick en tillsägelse för att “långskjortan” hade för mycket slits fram. Men om jag skulle välja ett tillfälle mellan 1991 och 2007 att gå så lätt- och åtsmitande klädd som möjligt på Teherans trottoarer, skulle jag välja 2007, eller möjligen 2006. Aldrig har jag sett så mycket dålig hejab som nu, på såväl tjejer som killar, damer och herrar. Jag åkte till Iran första gången 1991 och då gjordes inga razzior men det fanns då heller inget att klanka ner på. Alla hade hellånga kappor, shoppingcentrum hade egna vakter som kollade folks anständighet osv. Man kunde också bli tillsagd av folk vem som helst. Det verkar inte hända nu och jag tror inte folk skulle acceptera det längre. “Självcensuren” är (nästan) borta. Tyvärr tror jag att det finns risk för att man från svensk horisont drar felaktiga slutsatser av sådana tidningsrubriker.

Vår familjs enda stora samtalsämne med politisk anknytning var bensinransoneringen. Det har inneburit en stor skillnad i trafik i Teheran. Det var ju vi glada för men de som är väldigt beroende av bil är ju mindre glada. Alla jag kom i kontakt med tyckte dock att det var bra med besnsinransoneringen. Det säger väl en del om trafiken och luftproblemen i Teheran, och om behovet av en rejäl uppryckning av kollektivtrafiken! “Tack vare” ransoneringen hade busslinjerna blivit bättre och alla väntar på nya tunnelbanelinjer som man håller på att bygga. Ransoneringen gjordes väl för att göra Iran mindre beroende av omvärlden i kristider, då man inte har tillräckligt med egen bensin, bara olja. Men sidoeffekten på miljösidan kanske är det som verkligen kan göra lite nytta för folk.

Till sist vill jag tipsa om några länkar till Iran-inslag på radion:

P3s inslag om klädreglerna

P3s inslag om att Rapmusik leder till djävulsdyrkan

En förhoppningsvis god nyhet är att Rafsandjani blev vald till ledare för “Expertrådet”. Det är en församling som har en formellt mycket hög position, bl.a. godkänner de (eller inte godkänner!) kandidater till riksdagen (majlis). De kan även utnämna nästa högsta andliga ledare när det blir dags. Se artikeln från Financial Times.

September 2007

/Eva Hakami
Irangruppen, Svenska Freds