Kärnvapen jävla skit

Jag var elva år gammal och gick i femman. Vi hade en lärarpraktikant som gillade Japan, som ibland kom in i klassrummet i kimono och lärde oss att vika papperstranor. Hon läste en bok för oss om flickan Sadako som bodde i Hiroshima. Hon var lika gammal som jag och verkade vara ett vanligt barn i en vanlig stad. Men så fick hon ”atombombssjukan”, leukemi.

Sadako började vika papperstranor, eftersom sägnen sa att den som vek 1000 stycken skulle bli frisk igen. Hon hängde upp tranorna i taket, vek och vek samtidigt som hon blev allt svagare. Folk hörde talas om den sjuka flickan och tog med sig tranor till henne, snart var hela taket fyllt. Men Sadako dog med 644 tranor vikta. Berättelsen om henne spreds sedan av Tusen tranors klubb som ville få ungdomar världen över, att uppmärksamma frågor om krig och fred. I mitt fall fick de fäste. Och jag minns Sadako.

Femton år har gått sedan jag vek papperstranor och intresset för Sadakos livsöde har svalnat, försvunnit ur våra medvetanden. Dessvärre finns hotet från kärnvapen kvar, nu större än någonsin. De länder som lovat att nedrusta, producerar istället nya vapen, och allt fler stater ger sig in i leken.

2000 beslutade Frankrike, Kina, Ryssland, Storbritannien och USA, att de fullkomligt skulle avskaffa sina kärnvapenarsenaler genom en trettonstegsplan. Sedan dess har inte mycket hänt, det forskas istället på nya, bättre, mindre och effektivare kärnvapen.

Idag, den andra maj, inleds 2005 års översynskonferens i New York. Upp till en miljon amerikaner väntas demonstrera i Central Park mot den uppåtpekande vapentrenden. Rädslan för ett kärnvapenkrig kryper sakta på oss igen, vi frågar oss hur långt världen ska gå i all sin galenskap.

För några veckor sedan deltog jag i en kurs om massförstörelsevapen där många unga, funderande personer deltog. En av dem räckte upp handen under en frågestund med Catarina Kipp, chef för nedrustnings- och ickespridningsgruppen på UD. Vi pratade om oviljan mot nedrustning kontra hotet om upprustning.

”Men”, sa han. ”Är det inte lite hyckleri av ett land som tex USA att säga till andra länder att låta bli kärnvapen, samtidigt som man själva skaffar fler? Lite som en mamma som sitter med ena handen i godispåsen och med den andra klappar sitt barn på huvudet och säger åt det att hålla sig borta från sötsaker. Borde inte första prioritet vara att de länder som innehar vapen, avvecklade dem? För det är väl rädsla för att bli anfallen som leder till ett lands upprustning, är det inte så?”
Catarina Kipp satt tyst en stund. Lutade sig sedan fram mot micken.
” Jag känner inte att jag behöver säga så mycket. Dina kloka ord besvarade sig själva.”
Jo, det kan man tycka. Uppenbarligen följer inte allas hjärnor logikens tankebanor. Men vem har heller påstått att vi lever i en begriplig värld?

Det är dag att börja vika papperstranor igen, för trots att det gått 60 år sedan andra världskriget slut, dör lika många barn av krigets verkningar idag som då.

Lär dig mer om kärnvapen.
Låna boken om Sadako.