Granne med Gud

Det finns inga klockor i hemmet, ingen har klocka här, det fungerar inte så. Men solen skiner in och väcker mig.
Det hänger en spindel i taket.

Mitt tunna myggnät skyddar mig från spindlar och myggor som kan sprida farliga sjukdomar. Det känns som en änglasäng i röran, jag är en vit drottning som aldrig tvättat mig i en balja, malplacerad, och ändå passar jag in otroligt bra i allt. För allt verkar lite malplacerat, en ensam glödlampa i taket, en kran utan vatten, ett fönster utan glas, en spindel utan nät. Jag skrattar lite för mig själv åt situationen, Kaos är granne med Gud sa väl Stagnelius.

Vi bor i en internatskola nära Livingstone i en vecka, och får en sorts helhetsbild på studiebesöken. Ju längre bort från staden man kommer desto konstigare blir husen. Mindre och mindre, tätare och tätare, ett hus utan tak, ett saknar dörr.
Ett annat hus är byggt i lera.

Det är lätt att härleda skulden för alla problem med urbaniseringen till britterna, vilket jag automatiskt gör, men när vi pratar med ungdomarna i förorterna är de mest tacksamma ändå. Frågar man om livet innan kolonialismen verkar den utbredda uppfattningen vara att det traditionella livet var mycket hårt. Och att de negativa konsekvenser som kolonialismen inneburit inte är värda att fundera över. Den zambiska ungdomen verkar oväntat hoppfulla, och är långt ifrån den skuldbeläggning av makthavarna som är så vanlig i Sverige.

Alla vill bo i den stora staden, en dröm som planterades av britter men som skall uppfyllas av zambier. Zambia har den högsta urbaniseringsgraden i södra Afrika, frågan idag är hur man ska få plats med alla som vill bo i staden? Den stad som är uppbyggd att rymma endast ett fåtal utvalda.

Det man börjar inse är väl också att urbanisering i längden alltid medför stora ekologiska problem. Oavsett om staden utvecklas som en kåkstad, eller som en planerad stad, koncentration av materialflöden och avfallsbildning är mer resurskrävande än glesbebyggelse. Jag undrar om stadsliv i någon form kan vara hållbart? Därför tycker jag att det är bra när en del av bostadsutvecklingen fokuseras till landsbygden. Genom att motverka ytterligare urbanisering kanske man kan motverka ännu fler konsekvenser av fattigdom såsom, arbetslöshet, miljöproblem, gatubarn och prostitution. Konsekvenser som accentueras i storstäder. I förlängningen också spridningen av AIDS/HIV.

Från vårt hus i Monze är det inte långt till byn. I byn bor det 400 invånare, de flesta är antingen gamla eller mycket unga, urbaniseringen tär hårt på landsbygden också. Fast i form av avfolkning, de unga söker sig till städerna i hopp om arbete.
I byn är livet som i någon barnbok. Hyddor, hundar, gamla hövdingar med mycket makt och konstiga kläder. Bastanta kvinnor som lagar mat. I livet med mycket lite elektricitet flödar magin och traditionerna.

I Stockholm säger min provokative vän; ‿Afrika det är den förlorade kontinenten, de har ingen chans längre. Om 200 år existerar inte världsdelen.‿ Jag förstår vad han menar när jag ser utvecklingsfasen i boendet i jämförelse med mängderna av människor som söker sig till städerna. Och jag har bara besökt tre av Zambias över 20 städer, av Afrikas oräkneliga, tillsammans med Latinamerikas… När man ser landets ekonomi i jämförelse med västvärldens förstår man vad min vän menade, när man ser den utbredda fattigdomen i förhållande till jordens resurser. De kan inte komma upp i vår standard, varken teoretiskt eller praktiskt, men vem har sagt att det är det ultimata?
Om Afrika kan utveckla en ny metod för hållbar utveckling?

Jag beundrar den livssyn som präglar landet, tron på nationen och kontinenten som vi ser och det sparsamma, naturnära levnadssättet som zambierna fortfarande lever. Jag tror att min vän har fel om Afrikas framtid, jag tror att det är Afrika som har en chans till hållbar utveckling av i alla fall sina städer, om någon kontinent har det. Natten är dagens mor, kaos är granne med Gud.

Sabina Edelman, på studieresa i Zambia