Vad håller jag på med?

Jag undrar nästan varje dag vad jag håller på med. Åker till jobbet och tänker på vägen dit att jag måste fixa min skit. Tankar som passerar är stambyten och renovering, jag måste fixa pengar till den där feta elräkningen, jobba extra på semestern, hur ska vi sälja sista hundvalpen, jag borde plugga spanska…

Alltid min inre stress, alltid den där känslan över att jag måste styra upp mitt liv. När ska jag börja läsa nyhetstidningar igen, när ska jag få kraften att förändra situationen i Palestina, påverka Sveriges riksdagsledamöter, politikerna i stadsdelen där jag bor och förändra resurserna i vården där jag jobbar? Hur ska jag kunna påverka min omgivning när mitt inre är kaos?

Jag gick i åttan och Sveriges regering ville dra in barn- och studiebdidraget, som kom en gång i månaden och gav mig och mina kompisar nya jeans och några cigaretter från Jannes kiosk. Någon hade hört om en demonstration på Sergels torg. Om man gick dit fick man berättigat skolk – perfekt. Man kunde hinna med ett besök på Mackedonken och Punktshop också. Jag kände en kille som kände någon som kände folk som var engagerade i det här med demonstrationen, och vi var några stycken från 8D som drog in till stan för att skrika slagord mot Göran Persson och hans polare. Det kom över 2000 personer har jag för mig. Jag blev så småningom ihop med killen som jag kände, medlem i organisationen som anordnat demonstrationen och på några veckor indragen i min korta och intensiva partipolitiska karriär. Vi var trotskister (jag hade ingen aning, men det var något med Stalin och ishackor), delade ut flygblad och samlade in pengar. Pengar för flyktingar som gömde sig i Farsta, kommande demonstrationer mot nedskärningar och mot provbombningarna i Mururoaatollen. Jag skrev mitt första och enda brandtal (‿finns det några elever här idag!‿) och var jättekär i min första pojkvän.

Men kärleken tog slut och det gjorde också min politiska karriär. Det hade blivit för mycket; man skulle ringa runt till folk på listor varje dag och heltidsarbetarna i organisationen letade med näbbar och klor efter några unga förmågor att delegera uppgifter till. Jag kände mig som en av Dom där, en vanlig människa, en sellout. Men jag gick ur organisationen. Livet tog nya riktningar, jag träffade en annan kille och andra kompisar och vidgade mina vyer och tyckte och tänkte.
När jag var 20 förstod jag att jag hade panikångestattacker och att jag haft liknande under hela mitt liv. Jag är en nervös och känslig person. En person som tar på mig för mycket saker och har svårt attt säga nej. Ingenting kändes någonsin klart när det fanns så mycket kaos överallt i världen. Så slog det mig; hur förändrar jag världen när jag inte ens kan ta hand om mig själv? Jag träffade en människa som förklarade saker som att ta en sak i taget, att titta på mig själv, att min inställning till saker är viktig för att jag ska må bra. Och jag skalade av allt som stressade mig, allt som innebar nya intryck och nya saker att styra upp. Tog bort media och TV, tittade inte på den offentliga reklamen eller läste nyheter, försökte att bara göra en enda sak per dag. Jag började må mycket bättre. Lusten att skapa kom tillbaka, jag var kreativ och började ta hand om mitt liv på ett snällt och varsamt sätt.

Jag fyller snart 25 och har en liten ålderskris, som jag på ett sätt vårdar för det känns ganska fint. Jag undrar mycket ‿hur det ska bli‿ och ‿var det såhär att bli vuxen‿. Men jag ser stundom ganska klart på mig själv. Jag har gått med i en fredsförening och känner att snart kanske jag till och med kan ta på mig en uppgift där och återigen prova på att påverka den tysta majoriteten och den stora massan där ute.

Ibland när jag står på tunnelbanan på väg till jobbet och tänker att jag måste styra upp mitt liv försöker jag påminna mig själv om ett svettigt träningspass jag var på för ett år sedan ungefär. Vi hade tränat ett tag, svetten började rinna längs tinningarna och jag kände mig glad och pigg. Jag tittade upp och mötte en annan svettiga ögon. Hon skrattade och sa:

– Det är alltid så kul att träna med dig, du är alltid så glad!
Det låter kanske fånigt men det var ett stort ögonblick för mig. Jag kände, att kan jag vara så stark att jag påverkar människor positivt omkring mig så har jag kanske lyckats bättre än Göran Persson i alla fall. För på ett sätt är jag övertygad om att man måste gräva där man står. Man måste börja med sig själv. Och det där med elräkningen ordnar sig nog.

Clara Fröberg