Elon i Israel

Elon och George är på dokumentärfilmsresa i Israel och Palestina:

Nu är vi tillbaka i Jerusalem igen, efter tre dagar i Betlehem. Vi träffade ett gäng killar i vår ålder, lite yngre, mellan 20 och 30. De lever som i ett fängelse och ville visa oss allt, bjuda på allt, vi åt mat, rökte nargila, hubblie bubblie, vattenpipa, dansade, åt mer.

Vi är inne på Akt 2, har kommit en bit på vägen, imorgon ska vi till Ramallah och vidare därifrån till Hebron och sen till Jenin och sen antagligen tillbaka till Betlehem och gänget. Sen tar Akt 3 vid, som avrundar, konkluderar, knyter ihop säcken. Som det känns nu så kommer vi nog att stanna en vecka extra, for att hinna med allt.

Det är den 22:a idag, tiden rullar på, det gör den faktiskt. Jag kom ihåg för en månad sen när vi precis kommit hit och jag hade ångest och tänkte det ar alldeles for lång tid. Då hade jag ingenting att förhålla mig till kändes det som, nu känns det som att de punkter vi ska beta av, som gör filmen, ger struktur at hjärnan och tillräckligt med lugn åt tankarna.

Palestinierna behöver vår hjälp. Snälla, coola, intelligenta människor, som kämpar på, i samma situation som indianerna en gång i Amerika; om de internationella påtryckningarna inte ökar och blir högljudda sa finns det en överhängande risk för att Palestina om bara några år inte kommer att vara annat an små enklaver åtskiljda från varandra, som reservat, instängda bakom en grå mur.

Det är galenskap, det är mycket vi ska fightas emot; överstatlighet, hjärntvätt, mediebrus, krig, våld, elände, religionsfanatiker, lögner, apati, utbrändhet… Men det får vara vår näring, vårt energitillskott, vetskapen att vi en dag kan se vara barn i ögonen och säga att vi stod inte bara bredvid och såg allt falla ihop, vi stod på barrikaderna och skrek och fäktade och försökte få folk att fatta, men att det var svårt, att trycket var så massivt, men att vi hade varandra, små ljusglimtar här och där.

En snäll, mild, godhjärtad, timid palestinsk kvinna, syrran till Nador, en i gänget i Betlehem, läste min framtid i kaffesump igår. Min framtid ser ljus ut, till skillnad från hennes. När jag är här och träffar folk som inte har plats för drömmar, som får sina enda korta liv förstörda, så tänker jag att vi i västvärlden lider av andra åkommor, som att vi har för många valmöjligheter, att vi jagar känslor och upplevelser och ett varande som inte existerar i verkligheten utan konstrueras i vara vilda hjärnor.

Israelerna ar utvalda, guds folk, och de har fått sitt land. Men de har samtidigt förlorat sin värdighet. Palestinierna tror att de har blivit berövade sin värdighet, men egentligen ar den det enda dom har kvar.

Elon Ekstrand, på resa i Israel och Palestina.