Sökes: förmögna idealister

I helgen hölls Svenska Freds riksmöte i Lund. Temat var visioner. Hur vi vill att framtiden ska se ut, vart vi vill nå. En föredragshållare upplyste oss om att den fråga vi först av allt måste ställa oss är huruvida världen överhuvudtaget kommer att fortsätta existera. Hoten är så många att de går att stapla i höjd med Kaknästornet. Aldrig förr har risken för kärnvapenkrig varit så stor, miljön i sämre skick, kunskapen om fredlig konflikthantering mindre utbredd.

Mycket handlar det om att tänka globalt och handla lokalt. För mig är det ytterst svårt att stå för att det demokratiska land jag lever i producerar och exporterar vapen till andra länder. Att medierna hakar på och skuttar högt av glädje när ett JAS-plan sålts, eftersom det gynnar ekonomin. Att det aldrig talas om vad planen ska användas till. För de kommer med all sannolikhet inte att göra spektakulära flyguppvisningar för beundrande medborgare i huvudstaden. Som JAS-planen gör i Sverige alltså.

För flera år sedan jobbade jag som receptionist på en PR-byrå. Där ägnade jag mig bl.a. åt att faxa iväg pressmeddelanden som dagen därpå publicerades i någon dagstidning som en objektiv nyhet. På min stol i repan lades grunden till drömmen om den etiska PR-byrå som jag själv en dag skulle skapa. En PR-byrå som spred bra sanningar. Som var human, fredssträvande, antivåldsförankrad och miljömedveten. Problemet var finansieringen, vem skulle satsa på oss? Hur många personer fanns att tillgå, med aldrig sinande förmögenhet och obefintligt vinstintresse? Som lät bli att lägga sig i vår verksamhet? Ytterst få kom jag fram till. Förverkligandet av min etiska PR-byrå lades på is, även om drömmen hållits levande inombords.

I alla tider har personer med humanismens drömmar och visioner per automatik haft ont om pengar. Vad vill det egentligen säga? Att själv är bäste dräng, att du ska sköta dig själv och skita i andra? Antagligen, om du vill fortsätta leva i en fet villa med tre bilar. Jorden har inte resurser nog för att alla ska kunna ha det så bra som vi. Västerlänningens största gissel är det dåliga samvetet. Många väljer att titta bort.

Men oavsett vad kvarstår min vision om att det längst inne i de flesta finns en liten dröm om en demokratisk, fredlig och välmående värld. Där vapen vare sig produceras eller används. Och även om jag stämplas som naiv idealist tänker jag hålla fast i den visionen. För vad ska jag annars göra, ge upp och acceptera? Nej nej. Istället ska jag fortsätta mitt sökande efter finansiärer till min etiska PR-byrå. För pengar är makt, även för en idealist.

Agnes Hellström